Dagens irritationsobjekt har i tolv timmar balanserat på en hårfin rand som, om den slagit över, garanterat gjort mig till en tusen gånger mer fruktad galning än vår lilla pappa-vän i Australien. Det rör sig om, som inte alltför sällan, barn. Barn som låter. Barn som låter länge. Barn som låter högt.
Grannens tvillingar verkar ha fått två identiska cyklar med flärpar i hjulen och megastora jävla brandalarmtutor på styrena, samt minst ett par kilo socker var vilka de öst i sig innan motionerandet precis utanför mitt fönster inleddes.
När båda två, vid några ynka (änglalika) tillfällen samtidigt lät bli att tuta i tutorna i samband med varje outtröttligt tramptag fylldes mina öron av det, för tillfället, gudomliga ljudet vanligen benämnt tinnitus, mjukt bakgrunds-ackompanjerat av ett dovt flärpljud.
När brandbilarna strax efter stod utanför mitt väl stängda fönster igen knöts nävarna vill jag lova, och många hemska infall blev tvungna att ignoreras. Där kan man snacka om Detet som bara villvillvill, nununu.
Det var idéer allt ifrån att kidnappa, skada långsamt, döda på fläcken till att skrämma till skogs, spotta i ansiktet och klippa sönder gummit i tutorna så de aldrig mer tutar någonsin som uppkom...
Det frestar på att hålla fred gud vet.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar